Där lärandet får ta tid
Hög lärartäthet, 12 elever i varje klass, egen ingång och matsal. Allt i fyra år istället för tre. På Polhemskolan i Lund finns SA4 för elever som behöver särskilt anpassad utbildning.
– Nu får ni ta era platser, säger matematikläraren till förstaårseleverna.
Klockan är 10.15 och det här är dagens andra lektion. Tio av 12 elever är närvarande denna försommartisdag.
När läraren skriver ett koordinatsystem på tavlan hör man hur pennan slår mot whiteboarden. Eleverna följer handens rörelser över tavlan. Läraren drar en glasspinne med namn ur en burk, och ber eleven att svara på vad nio upphöjt till två blir. Svaret kommer snabbt.
– 81.
I hörnet står en elevassistent som har jobbat på SA4 på Polhemskolan i Lund sedan 2015.
– Vi kan aldrig ha mer än 30 minuters genomgång, då tappar vi eleverna, säger han.
Därför är det alltid fem minuters paus mitt under lektionen.
När klockan slår 10.44 går några av eleverna ut, några spelar schack, några lägger ett pussel. Fem minuter senare ska eleverna räkna i sina matteböcker. Någon blir frustrerad. Matten är svår. Elevassistenten sätter sig bredvid och hjälper till.
Varje elev har sin egen bänk i klassrummet. Den är avskärmad, och eleverna kan sätta upp scheman och foton intill sin plats och ha skolböcker i hurtsen under bänken. De sitter på varsin kontorsstol.
Karin Wisti är specialpedagog och jobbar på högskoleförberedande SA4 på Polhemskolan i Lund. Hon har varit med från starten, när utbildningen flyttade hit år 2016.
Hon beskriver arbetsmetoden på SA4 som att de som undervisar och jobbar här har hög kompetens inom tydliggörande pedagogik.
Det innebär i korta drag att eleven ska förstå varför den ska göra någonting, vad den ska göra, var man ska vara, med vem, när, hur, hur länge, hur mycket man ska göra, och vad som händer när man är klar med uppgiften.
– Det handlar om förhållningssättet, och en helt avgörande sak är kontinuiteten, lärartätheten och samarbetet mellan elevassistenter, lärare och elevhälsa, säger Karin Wisti.
En av böckerna som alla som jobbar på SA4 har läst heter “Autism och ADHD i gymnasiet – tydliggörande pedagogik”. Övertygelsen att de ska ägna sig åt undervisning och inte åt omvårdnad är en viktig distinktion.
– Det är viktigt att hålla reda på, vad är mitt uppdrag i min position?
På SA4 jobbar sju fasta lärare, tio elevassistenter och två specialpedagoger. På halvtid har de en kurator, en studie- och yrkesvägledare och en skolsköterska.
I varje klass finns 12 platser och utbildningen sträcker sig över fyra år istället för tre. Totalt går 48 elever på SA4.
Ett läsår för en elev på den här utbildningen kostar ungefär 240 000 kronor per år. Skolpengen per år på ett treårigt gymnasieprogram ligger på omkring 80 000 till 90 000 kronor, men skiljer sig från kommun till kommun.
Karin Wisti är medveten om att den här skolgången är kostsam.
– Men det finns mycket pengar att tjäna på att lägga pengarna här, istället för senare. Inkludering kräver resurser, och jag är stolt över att Lunds kommun gör den här satsningen, säger hon.
När hon började jobba som specialpedagog 2011 tolkades ordet inkludering annorlunda än vad det gör idag.
– Det har funnits en tendens att tolka begreppet inkludering som att alla elever ska kunna befinna sig i stora klasser med en lärare. Men för att kunna vara en inkluderande skola behöver vi ta hänsyn till vilka anpassningar som krävs i skolmiljön för att även elever med t ex autism ska kunna må bra i skolan och vara delaktiga i undervisningen.
Hon har ett citat uppsatt på väggen, som hon brukar använda sig av när hon föreläser: “Nationalekonomen Ingvar Nilsson beräknar att om 5 500 elever lyckas komma igen senare i livet genom exempelvis Komvux så har de ändå kostat samhället minst 10 miljarder kronor. Slås de ut i permanent utanförskap kostar 5 500 elever oss över 30 miljarder kronor.”
Förutom att undervisningsformen och satsningarna har samhällsekonomiska fördelar på lång sikt, menar hon att det har betydelse även på kort sikt. Inte minst för de enskilda eleverna.
– Många av våra elever får många vänner på skolan, och upplever mer tillhörighet här än vad de gjort tidigare, säger hon. Upplevelsen av att höra till och vara delaktig under gymnasietiden är den viktigaste friskfaktorn, mycket viktigare än att bli godkänd i alla kurser, säger hon.
Tydlighet genomsyrar inte bara undervisningen, utan också skolmiljön i stort: från det att alla raster äger rum vid samma tidpunkt, till att varje elev har sin egen skolbänk och går större delen av veckan i samma klassrum.
Varje morgon erbjuds det frukost från klockan 8.30. Då finns det kaffe, te, lättdryck, frukt och rostat bröd med smör och pålägg. Skoldagen börjar kl. 9.00.
Varje klass har lunch vid samma tidpunkt varje dag. De har en egen matsal. Varje vecka får eleverna matsedeln och kan välja bort särskilda maträtter som de inte tycker om. Två alternativ finns alltid på menyn.
Polhemskolan i Lund, där SA4 bara är en liten del av verksamheten, har runt 2500 elever. Runt 60 procent av eleverna kommer från kranskommunerna. Polhemskolan har höga antagningsbetyg, och den absoluta majoriteten av eleverna klarar målen.
De flesta av eleverna på SA4 är lundabor. Två tredjedelar av eleverna når målen under sina fyra år på skolan och några av dem fortsätter sina studier på folkhögskola eller komvux för att bli behöriga till högskolestudier. Har man flera diagnoser tar studierna i allmänhet lite längre tid än för den som inte har någon funktionsvariation.
– Vi pratar mycket om detta så att elever och deras familjer förstår att det inte är ett misslyckande att ta tid på sig, säger Karin Wisti.
Hon är övertygad om att tydliggörande pedagogik är en framgångsfaktor oavsett vilket elevunderlag skolan har, även om hon är medveten om att elevunderlaget spelar stor roll för måluppfyllelsen.
– Jag träffar aldrig lärare som uttrycker att ”nu får de skärpa sig, jag tänker göra som jag alltid har gjort”. En lärare idag måste ta reda på vilka behov gruppen har. Jag ser vad tydliggörande pedagogik gör för elevernas möjligheter att komma till sin rätt, säger hon.
Det finns skolor i Landskrona, Ängelholm, Höör, Malmö och Helsingborg som erbjuder liknande undervisningsformer som på Polhemskolans SA4, och det finns en skola i Ystad som startar upp just nu.
– Det går åt rätt håll i Skåne, jag är försiktigt positiv, säger Karin Wisti.
Tillbaka till klassrummet hos förstaårseleverna.
Det är rast.
En elev går fram och tillbaka på det schackrutiga stengolvet. Vill komma upp i 10 000 steg för att imponera på sin familj. Solen värmer ute på skolgården, där några elever tillbringar dagens sista rast innan historielektionen börjar.
Läraren har tagit fram en Kahoot med frågor kring 1900-talets första hälft. Spanska sjukan, arbetarrörelsen och Hjalmar Branting avhandlas. Efter lektionen stannar ett gäng elever kvar och pratar med läraren om kriget i Jugoslavien.
Så är dagen för förstaårseleverna på SA4 slut.
Fyra avgångselever berättar
Moa, Elias, Jakob och Melker tar studentexamen den 7 juni. De har gått fyra år på SA4 på Polhemsskolan i Lund.
För Moa Strandberg, 18 år, har det betytt mycket att undervisningen på SA4 har varit organiserad utan att kräva att alla elever är på samma nivå hela tiden.
– Vissa skolor har varit väldigt mycket så att alla ska vara på exakt samma sida i matteboken.
Under grundskolan har hon gått i sju olika skolor i Malmö och Lund. Hon har haft en period då hon inte gick till skolan på nästan ett år.
– Eller jag kunde gå till skolan och sen gick jag hem från skolan, säger hon.
Hon beskriver det som att hon egentligen tyckte om skolmiljön och att lära sig saker, men att hon hade ångest och tvångstankar, och var rädd att något skulle hända om hon inte var hemma. När hon var 11 år fick hon diagnosen aspergers.
– Jag kände mig ganska missförstådd när jag fick den diagnosen. Det var väl på grund av att jag skolkade så mycket från skolan som min mamma eller någon från skolan ordnade så att jag fick träffa någon.
Diagnosen har inneburit att hon får gå den här utbildningen. Men hon tycker inte att den stämmer särskilt bra in på henne.
– Vissa grejer hos mig har fått uttryck som autism kan få hos någon annan, fast det kanske har olika orsaker, säger hon.
Hon tror inte att hon skulle kunna stanna hemma från den här skolan utan att det fick konsekvenser.
– Om jag bara skulle gå hem från skoldagarna så tror jag att folk skulle prata med mig här. Det kanske folk gjorde då med, men det är inget jag kommer ihåg, säger hon.
I höst ska Moa Strandberg läsa vidare vid Lunds universitet. Hon vill bli gymnasielärare i religion och ett annat ämne som hon inte har valt ännu.
Studentmössan inför studentexamen den 7 juni ligger redo i hennes bänk.
– Det känns roligt men lite läskigt, det kommer bli annorlunda på universitetet, säger hon.
I samma klass som Moa Strandberg går Elias Jönsson, som ska fylla 22 år i september.
När han skulle korsa en fyrvägskorsning med en motorcykel som 15-åring hamnade han på rullgrus och gled under en bil. Händelsen gjorde att han skadade frontalloben.
– Det jobbigaste var att jag blev av med mitt dåvarande umgänge, för de började gymnasiet då, tog nästa steg liksom, säger Elias Jönsson.
Efter olyckan testade han lite olika vägar innan han började på Polhemskolans SA4. Han tycker att det är svårt att sammanfatta vad han egentligen har lärt sig under de fyra åren, men han tycker att hans gymnasiearbete, som handlar om läktarkulturen i engelsk fotboll, blev väldigt bra.
– Jag tittade på filmer om det och läste en artikel som handlade om vi och dem-mentalitet. Man fick olika förslag från läraren vad man kunde skriva om, det var bra, säger Elias Jönsson.
Han beskriver att han har lätt för mycket i skolan, men att när det blir svårt kan det väckas en nonchalans i honom. Till hösten ska han studera på folkhögskola.
– Jag har lite ångest för jag vet inte var jag ska göra sen. Jag ska gå en kom igång-kurs på folkhögskola så man kan flytta hemifrån för det vill jag göra. Men sen vet jag inte, säger han.
Elias Jönsson tycker att det känns tråkigt att sluta skolan här.
– Jag trivs jättebra, det är jättetråkigt att vi kommer sluta nu. Jag trivs på programmet generellt liksom.
Melker Anderberg, 19 år, berättar att han ser på den stundande studenten som ett vägskäl.
– Det är där vuxenlivet börjar. Det är där man tar det stora steget för alltid från skolan till vuxenlivet.
Den största utmaningen för Melker Anderberg har varit matematiken, som han bestämde sig för att hoppa av i mars i år.
– Jag har bestämt att jag ska gå filmvetenskap på universitetet, där behöver man inte ha matte 2. Jag har matte 1 bara, och det räckte för mig, säger han.
Han ska läsa på universitetet i Lund, och han har varit där på studiebesök redan. Han känner sig redo för universitetet.
– Jag har lärt mig väldigt mycket här [på Polhemskolan] som jag vet att jag kommer ha nytta av, till exempel få kontroll på min stressnivå, lära mig att skriva mer sammanhängande, bli bättre på att följa instruktioner och att ta eget ansvar, säger han.
Innan han började på Polhemskolan i Lund gick han på två andra grundskolor, bland annat på Ekelundsskolan där han beskriver att det förekom våld mellan eleverna, vilket var jobbigt. Det gick så långt att han polisanmälde en skolkamrat.
– Det var inget vidare, säger Melker Anderberg.
Melker Anderberg har tidigare varit inne mycket på extremhögerns hemsidor. Det började för ungefär fyra år sedan, men sen inträffade någonting som fick honom att omvärdera sina åsikter, och vilka hemsidor som han kunde lita på.
– Det hände något hemskt där jag sa något väldigt rasistiskt till två personer, säger han.
Han berättade vad som hade hänt för sina föräldrar vilka i sin tur hjälpte honom att komma i kontakt med en psykolog.
– Det var väldigt hemskt och jag ångrade mig väldigt mycket efter det. Jag var inne i det tankesättet väldigt länge, det blev bara värre och värre, det kokade över och jag insåg att jag måste ta ett steg tillbaka och se mig själv i spegeln och skärpa till mig och sluta kolla på sådana alt-höger-sidor.
Efter den incidenten är han mer noggrann med vilka källor han tar till sig information.
– Jag började se mönster hur vissa källor rapporterade. De rapporterade om väldigt små saker som inga andra källor rapporterade om. Och så försökte de inte dölja identiteten på vem som hade gjort vad och så vidare.
Jakob Jönsson, 19 år, var skeptisk till att börja här för fyra år sedan.
– Först trodde jag inte att det var någonting för mig. Jag kände att jag ville gå ett vanligt treårigt gymnasieprogram, att jag inte behöver massa anpassningar. Utan jag klarar mig bra själv liksom, säger han.
– Jag tänkte att eftersom jag ändå hade gått grundskolan i vanlig skolklass och känt mig trygg där och passat in så, kände jag väl att de som går här är kanske lite speciella individer och kanske inte har så mycket gemensamt med mig och att jag skulle bli ensam liksom. På grund av det. Att jag kanske inte hade samma behov av de andra.
Han berättar att han, när han var yngre, försökte göra sig själv dummare än vad han var för att passa in i kompisgäng.
– Även om jag var duktig och kunnig kanske jag inte visade det innan. Jag tog inte plats, utan var mer mån om att passa in i kompisgäng.
Han fick en autismdiagnos när han var runt sex, sju år, och att han under många år var introvert och tystlåten även om han aldrig har haft svårt att skaffa vänner.
– I och med att jag hade eller har den diagnosen så var jag väl ofta väldigt självkritisk: varför gör jag såhär och varför tänker jag såhär. De flesta jag berättar för att jag har en diagnos blir ganska så chockade, de flesta tycker inte att det märks utåt, säger han.
Fyra år senare, när det börjar bli dags att ta studenten, känner han att det har varit bra för honom att gå här – speciellt då han har varit mer bekväm med att visa vad han kan.
– Det har varit rätt så skönt i mitt fall, speciellt med matten. Man kan ta det lite lugnare och känner inte så stor press över ämnet. För jag vet ju de som går treårigt, ibland känns det ju som att de har väldigt lite tid… de får tre fyra veckor att lära sig en helt ny grej. Många tycker att det är jättejobbigt och klarar det inte.